Neuropsykoanalys är ett tvärvetenskapligt projekt där syftet är att skapa dialog, utbyte och korsbefruktning mellan två i sig komplexa och utmanande kunskapsfält; neurovetenskap och psykoanalys.
Dual aspekt monism
Neuropsykoanalysen utgår från ett filosofiskt antagande om att hjärnan och psyket (på engelska brain and mind) är två sidor av samma mynt, det vill säga man anser inte att hjärnan ”producerar” eller ”orsakar” ett subjektivt medvetande eller tvärsom – att subjektiva tillstånd orsakar mentala processer. Istället förstås båda bestå av samma materia, eller substans och det som skiljer kunskapsfälten åt är istället just utgångspunkten för observation och dialog: Inom psykoanalysen är arbetet första person-orienterat; observationen och diskussionen utgår ifrån individens egna känslor, tankar och subjektiva associationer om sitt liv. Inom neurovetenskapen är det omvänt ett utifrån, tredje person-perspektiv som gäller och därav följer att de fenomen som diskuteras också empiriskt kan betraktas utifrån av andra. Neuropsykoanalysen erkänner båda dessa utgångspunkter och söker överbrygga och omväxlande byta perspektiv i samtalet om hjärnan och psyket för att därigenom att upptäcka vilka insikter en sådan hållning kan ge. Resultatet är ett rikt, generativt och dynamiskt samtal om hur mänskligt varande kan förstås i både djup och bredd.
Det affektiva medvetandet
Neuropsykoanalysen arbetar vidare utifrån att mänskligt medvetande kan förstås som affektivt: Till exempel när någon säger ”jag är ledsen” så kommunicerar det en medveten känsla, personen i fråga vet hur den känner och kan beskriva det – ”ledsen”. Genom vetenskapliga experiment har de grundläggande affektiva tillstånd som samverkar med subjektiva tillstånd härletts till gamla delar av hjärnan, vad som kallas den övre hjärnbarken och dessa grundläggande drivkrafter vet vi idag ganska mycket om. Snarare är det processerna i de nya och mer sofistikerade delarna längre upp i hjärnan (kortex) där beslut, handlingsmönster och komplexa förutsägelser sker som det är utmanande att medvetet kunna prata om, förstå och vetenskapligt redogöra för på överskådliga vis. Neuropsykoanalysen kullkastar således på ett intressant sätt äldre psykoanalytiska teorier som ansåg drivkrafter som aggression och lust vara ”omedvetna processer”.
Kliniska implikationer
I vissa situationer söker människor terapeutisk hjälp för att bättre förstå sig själva och därigenom kunna hitta nya sätt, livsmönster, och/eller omständigheter för att mer framgångsrikt kunna möta sina behov och göra förändringar i positiv riktning. De kliniska implikationer som kommer ur den neuropsykoanalytiska forskningen handlar bland annat om att:
- Systematiskt identifiera de grundläggande drivkrafter och system som en person försöker men misslyckas med att ge ett adaptivt uttryck och som därigenom också utgör grunden för lidande.
- Medvetandegöra för patienten vilka maladaptiva strategier klienter använder och i vilka situationer och hur upprepandet av dessa förstärker lidandet.
- Bygga och stärka alternativa, sunda och av klienten valda strategier och känslouttryck genom vilka grundbehoven mer framgångsrikt kan uppnås.
Kritik och diskussion
Neuropsykoanalysen är föremål för en omfattande internationell diskussion och debatt. I den psykoanalytiskt orienterade kritik som framförs märks bland annat åsikten att neuropsykoanalysens framhållande av driftsystem och instinkter (”drives”) som centrala är ofördelaktigt eftersom det ger för stor tyngd till Freuds arv på bekostnad av andra historiska portalfigurer inom psykoanalysen, så som exempelvis Winnicott, Bion, Klein eller Kohut, till exempel. Kritiken går alltså ut på att neuropsykoanalysen misrepresenterar och därigenom förvanskar eller försvagar pyskoanalysen genom ett för ensidigt byggande på Freudianska och neo-freudianska utgångspunkter. En annan invändning rör vad kritiker anser vara en språkligt otillgänglig sammansmältning av två komplexa fält; Man ser neurovetenskap och psykoanalys som två ontologiskt åtskilda tillämpningsområden som vart och ett tappar sin funktion om eller när de blandas ihop. Det har också framförts kritik gällande sammanblandning av deskription och funktion: Emedan neuronavbildning kan beskriva områden i hjärnan som arbetar under aktivitet (deskription) är detta något helt annat än att föklara hur och varför dessa områden de facto fungerar inom ramen psykologiska processer (funktion).
I mer generella termer finns det också röster som anser att det neuropsykoanalytiska projektets höga strävan efter generaliserbarhet och allmängiltighet är för reduktivt, att det sker genom en förenklad uppdelning av friskt och sjukt och därigenom också negligerar alla människors egenboende singularitet, partikularitet eller unikitet. Då neuropsykoanalysen sällan tar sig an de mer abstrakta och sammansatta emotionella mänskliga tillstånden som exempelvis upplevelse av skönhet/estetik, ideologi och/eller identitetsuttryck anses den vara för reduktiv för att kunna spegla mänskligt varande p ett värdigt sätt. Dessa frågor diskuteras flitigt i den globala neuropsykanalytsika föreningen NPSA:s egen journal, The Neuropsychoanalytic Journal.
NEU-PSY välkomnar diskussionen och debatten kring neuropsykonalys. Vår utgångspunkt är att vi tror att de flesta av de synpunkter som diskuteras inte är ömsesidigt uteslutande (att ha kunskap om drifter och basala behov står inte i motsats till att utforska människors sammansatta identitetsuttryck) utan tvärsom att samtalsklimatet gynnas av fler röster som vill komma till tals och belysa olika synvinklar på viktiga områden. I denna anda anser vi också att det neuropsykoanalytiska projektets grundansats – att söka överbrygga, fokusera och belysa de samspel, uppdateringar, antagonismer och diskussioner som mötet av neurovetenskap och psykoanalys ger för handen – är ett värdigt, intressant och i synnerhet generativt projekt.
Välkommen till NEU-PSY!